Fan vad klichéartad man är ändå.
Här sitter man, helt övertygad om att man inte är som alla andra. Man är bättre på något sätt. Man är den speciella. Jag vet inte exakt på vilket sätt, men jag är speciell. Jag vet inte exakt vad som är min uppgift här i livet, men jag är speciell. Den som skiljer sig från mängden. Den som ska göra en skillnad.
Men fan vet om det verkligen är så. En av mina stora rädslor här i livet t.ex. är att bli precis som alla andra. Men jag är helt övertygad om att de flesta andra har precis samma rädsla, so what does that make me? Jodå, precis som alla andra.
Men okej, åter till den här "jag-är-speciell-tanken".

Precis som att inte precis alla tänker så.

Sen börjar jag fundera, nu när jag är 20 år och än så länge har jag fan inte sett så många tecken på att jag skulle vara mer speciell än någon annan. Men visst, det kanske kommer.
Sen blir man 25. Fortfarande inte mer speciell än någon annan.
Sen blir man 30. Möjligtvis är man jävligt duktig på det man nu gör för sitt leverna(heter det så? "Levebröd" låter mycket roligare), men likförbannat gör man nog ingen stor skillnad här i livet. Du blir 40. Du blir 50. Vad har du gjort? Du har inte förmedlat fred på jorden. Förmodligen har du inte ordnat fred någonstans på jorden överhuvudtaget. Du är inte president i USA. Du bestämmer inte mer i Sverige än någon av de andra 6-7 miljonerna röstberättigade människorna som bor här. Har du tur har du kanske en mellanchefsposition på ditt jobb (långt ifrån alla når "ända" dit), men förmodligen har du inte ens något vettigt att säga till om där.
And so on ungefär. Man förstår varför folk får sina ålderskriser lite då och då.

Jämnför det med när man är riktigt, riktigt förälskad i någon. Visst fan känner man att det är "meant to be"? Och det är inte bara en känsla, det är ren fakta. Man vet att det är så liksom. Tyvärr händer det ju att det visar sig att man har fel. Det var inte alls "meant to be". I slutändan var hon kanske inte mycket viktigare i ditt liv än...ja, vafan vet jag...Adam Alsing?

Men där man kan känna det flera gånger med förälskelsen, så har man inte riktigt lika bra utgångsläge när det gäller livet i stort. Visst, det är samma känsla, det här en önskan om att man är speciell. Önskan som blir till ett hopp som blir till kunskap. Man vet att man är speciell. Sen går åren. Så småningom blir kunskapen åter till hopp, som åter blir till en stilla önskan. Men där man i förälskelsens land kan springa på en ny flicka att kära ner sig i, där tar det stopp i det "verkliga livet". Till slut är det försent att ändra någonting. Det är bara att dra sig tillbaka och tvingas erkänna för sig själv att "Fan. Jag var inte så speciell trots allt."