onsdag 22 september 2010

Det har varit i mjuka händer hos flickor som skrattat åt den söta ynglingen på kortet ("OJ vad ung du ser ut att vara på bilden" är för övrigt HELT fel kommentar att säga till en sjuttonårig kille) och hos hårdhänta gränsvakter i östeuropa som förmodligen hade kunnat knäcka min rygg lättare än en Rasmus Jönsson bryter sina ben. Det har svettats i mina jeansfickor när jag gått timtals bärandes på en gigantisk jävla ryggsäck, och det har svalkat av sig i ölskvättet på alldeles för många bardiskar. Det har spenderat mer tid på Slagthuset än hela Eslöv tillsammans, och det har överlevt ett nyår i Sydney. Men framförallt har det aldrig, ALDRIG gett upp. Vid tillfällen när många andra hade kastat in handduken, tog det tag i sig själv och höll ihop. När jag, för ganska många månader sen, började kolla upp telefonnummer och möjligheter att åka till den svenska ambassaden, kände jag ändå på mig att jag skulle kunna lita på Passet.

Det flirtade sig in och ut ur alldeles för många länder, trots att ålderstecknena var tydliga.
Inte ens när ersättaren ankom till Polishuset förra måndagen orkade jag ta mig in och hämta upp det. Tänk om de skulle strimla mitt gamla pass? Jag kunde passnumret utan och innan, och visste precis vilka siffror i jag skulle kunna byta ut i incheckningarna på diverse hostel och exakt vilka ursäkter jag skulle ha om någon skulle påtala någonting (vilket aldrig hände).

Jag kunde, till en början i alla fall, påtala precis när de båda sprickorna uppstod. Och det gjorde nästan ont i hela kroppen när jag såg all världens passkontrollanter böja och tänja det till bristningsgränsen och jag såg hur sprickorna blev större för var sekund som gick.

Men det höll sig ihop. Det gav aldrig upp. "Det här passet måste vara skånskt" lär de amerikanska passkontrollanterna ha sagt i sitt fikarum fullt med beslagtagna surfingbrädor. Men precis som Napoleon en dag slutade erövra nya landsområden, precis som Akilles en gång i tiden mötte sin överman, och precis som att Zlatan en gång i tiden kommer peaka i sin karriär, så kom även Passet till sin vägs ände, i form av en deprimerande kärring på postkontoret på ICA som måste varit duktigt trött på sitt miserabla liv.

"Hejhej. Jag skulle vilja hämta ut ett paket som är kommet till mig!" säger jag och lämnar över min rek-lapp, som krävs för att jag ska få tillgång till mitt paket.
"Okej". Säger tanten på sitt fruktansvärt uppmuntrande sätt, och börjar rota i lådorna.
"Hur ser det ut?" frågor hon mig, precis som om jag hade skickat paketet till mig själv.
"Jaadu, det innehåller några CD-skivor, så det är nog inte jättestort i alla fall, annars vet jag inte riktigt"
"Här har vi det!" säger tanten, nästan med lite glädje i rösten faktiskt, och räcker över det till mig, samtidigt som jag visar henne mitt pass.
"Det är lite söndrigt, men man ser ju att det är jag i alla fall" säger jag lite charmigt.
Precis som om min charm hade räckt mot den här tanten? Ungefär som försöka släcka helvetet med en hink vatten...
"Ajaj! Du, det här ser inte bra ut"
"Näe, alltså jag vet... Men du ser ju att det är jag i alla fall, det måste väl vara huvudsaken?"
"Nej du, det här är inte giltligt, det kan jag inte godkänna. Har du ingen annan legitimation med dig" (jodå, självklart har jag det, jag bara tycker det är kul att springa runt med ett trasigt pass din jävla fubbick)
"Nej tyvärr. Men... poängen måste väl vara att du ser att det är jag? Du ser ju att brevet är adresserat till mig?"
"Det måste vara ett giltligt pass för att vi ska kunna lämna ut det. Du får gå till polisen och fixa ett nytt pass och komma tillbaka när du fått det"
"Men... Innan jag hinner få det så kommer ni ju ha skickat tillbaka detta till avsändaren, som är i Australien?!"
"Ja, det är inte mitt problem"
"Alltså, vi snackat om att hämta ut ett paket, som vi båda vet är mitt. Det måste ju gå att lösa"
"Vänta lite så ska jag gå och prata med min chef" säger tanten och går iväg med mitt kära pass som någon slags hjälplös gisslan. Märk väl; hon tar mitt pass, jag ber henne inte ta det med sig.

Fem minuter senare kommer hon tillbaka.
"Nu hade du tur. Min chef var på gott humör och sa att det var okej. Men detta var sista gången du kan använda det passet!"
Jovisst, hann jag tänka, så säger de varenda jävla gång. Är det inte en sur tjej på banken så är det fantamig någon sur idiot på posten. T.o.m. fått flera tillsägelser av butikspersonal när jag handlat på mitt kort. Här har jag gått och trott att hela poängen med att legitimera sig i Sverige har varit att visa att jag faktiskt är jag, men ack så fel jag har haft.
Men i samma sekund som jag får tillbaka mitt pass får "sista gången" en helt ny innebörd.
Jag har ingen aning om vad som hände när hon var iväg med passet. Om hon tog fram en sax och gjorde processen kort, eller om det klumpiga satkärringen trodde att hon skulle kunna laga det genom att vicka extra mycket och extra hårt.
För i min hand llåg inte längre ett pass med en obeveklig vilja. Där låg en passpärm. Och en stor, lös bit från själva fotosidan. Hon hade dödat det. Avlivat det.
"HAR DU FÖRSTÖRT MITT PASS?!"
"Äh du, det hängde ihop på en skör liten tråd" Säger hon, nästan hånfullt och måttar upp någonting som storleksmässigt liknande en genomsnittlig SD-röstares intellekt med sina krokiga fingrar.
"Ja, men det satt väl i alla fall ihop?! Det är en väsentlig skillnad" Säger jag och ska rycka åt mig kuvertet.
"Lugna ner dig, ha inte den attityden" hör jag från hennes brutala mun när hon skjuter in streckkoden.
Jag bryr mig inte ens om att reagera. Jag sliter åt mig kuvertet.
"Tack för att du förstörde mitt pass" hör jag mig själv säga när jag går därifrån.
Vad hon skriker efter mig har jag ingen aning. Och jag hade inte kunnat bry mig mindre.