torsdag 26 februari 2009

Har varit helt brutalt trött hela veckan. Men jag har ändå lyckats ta mig ner och träna fakitskt, så lite nöjd är jag. Men idag kommer jag ingenstans.
Det är vått ute. Det är kallt ute. Det är blåsigt ute. Det är fruktansvärt mörkt ute... Jag har en miljon anledningar till att inte gå ner och träna, även om jag borde. Fan jag borde verkligen ta mig ner.

Okej, jag gör en deal med mig själv. Jag går ner imorgon istället för idag, och i gengäld går jag INTE ut och festar i helgen. Det blir två plus till mig då, både ekonomiskt och fysiskt välbevarad efter helgen, och bara ett minus. Så det kör jag stenhårt bra.

--------

För övrigt vill jag bara poängtera att Zlatan gjorde en bra match i tisdags. När såg ni senast en anfallare ta ner en utspark på foten med Ferdinand i ryggen? Eller ja, i princip vilken mittback som helst kan vi väl slå till med?

Läser man bara artiklarna i tidningarna utan att veta om resultatet är det nog lätt att få för sig att United vann med 2 eller 3 mål. Men jag vill bara poängtera att det alltså blev 0-0.

Bra så.

--------

Nu ska jag fira min antiviljas seger med en bit chokladkaka.

måndag 23 februari 2009

Riktigt viktig match imorgon. Enormt viktig faktiskt. Skulle absolut inte förvåna mig om den blir utsedd till en av Kungens viktigaste matcher i karriären. Vinst imorgon, och det finns ändå lite som skulle tala för en riktig guldboll. United på väg ur CL, Barca möjligen på väg att tappa La Liga... Realistiskt? Så fan heller... men skitsamma.

"Vart jag än tittar, hur jag än vrider mig, kan jag inte hitta särskilt mycket som talar för Inter. Kanske vinner de matchen, men inte går de vidare.
Men vad vet man?
En chans på fem?
Jag vet inte vad oddsen är för att flyga upp och lobbklacka in en boll i krysset med fem minuter kvar av en avgörande EM-match mot Italien – men jag vet att de är betydligt sämre än så." - Erik Niva.

Bra så. Imorgon - då jävlar!

torsdag 19 februari 2009

Fan vet hur många dagar det har snöat nu. Vad fan är detta?
Ska det tvunget komma snö i Skåne, så ska det vara omvandlat till slask nästa morgon. Allra senast tills när eftermiddagssolen står på som bäst. Det ska fan inte fortsätta snöa dag på dag på dag på dag...det ligger ju verkligen ett konstant snötäcke överallt, även på cykelbanorna som plogas typ varje dag. Vafan!



Men visst, lite cred ska snön ha. Det blir en härlig tystnad när man är utomhus på kvällen, det ser ganska mysigt ut, och dessutom är det ju bättre med lite snöfall än konstant regnande. Så det är ju inte bara negativt.

----

Ska jag nu ha skit så är det ju inte helt fel med skit för att jag skulle ha för bra självförtroende

----

Mindre än 10 veckor kvar nu. Bokat vaccinationstid (eller vad fan man nu säger) och grejs nu. Det närmar sig nu. Babysteps, men dock...

----

Känns fruktansvärt tryggt att veta att min iPod och all min musik är i tryggt förvar hos Åse. Känns fruktansvärt tryggt. Inte orolig alls över att all musik ska försvinna. Inte alls. Jag är fruktansvärt trygg. Enormt trygg. Som fan ;)

måndag 16 februari 2009

Jag har typ alltid velat bli journalist. Eller nej, fan heller journalist, men kunna försörja mig på att skriva i alla fall. Visst, jag inser ju också att det är ungefär lika realistiskt som att jag någon gång får springa in på San Siro för att spela en fotbollsmatch, men dock.
Men det faller ju på att jag inte ens kan hålla liv i en jävla blogg liksom. Yeah right jag skulle kunna skriva en bok. Bara sitta flera timmar om dagen och skriva...
Skulle jag ens försöka mig på det skulle jag lätt sluta som Jack Nicholson i The Shining. Så det ger jag nog fan inte ens mig in på.

(Här hade jag en ganska grym övergång till mitt kärleksliv. Eller den lät hur grym som helst i mitt huvud, men så fort jag började skriva lät det typ som någon övergång i TV3-direkt, så vi skippar den helt och hållet)


Men eftersom jag är en hejare på bortförklaringar, så skyller jag helt enkelt på att det inte händer så mycket i mitt liv. Och när det väl händer saker, så orkar jag inte skriva om dem här.
Ett annat fel jag gör är att jag fakitskt börjar skriva någonting ibland, men sen börjar göra någonting annat efter en stund. Nu har jag fan gjort det två gånger. Har suttit med den här sidan uppe i en timme, och förlorat ungefär all motivation.

Äsch, vi gör ett försök. Ett halvdant sådant. Men likförbannat. Nu har jag nyss suttit och inte gjort någonting helt annat i en halvtimme till. Hur jävla svårt kan det vara egentligen? Skriv. En. Jävla. Text.
Fubbick.

---

Var i Göteborg i helgen. Det var trevligt. Jag blev kär i tio minuter.
Sen är den officiella historian att vi kom överens om att inte ens inleda någonting eftersom jag ändå lämnar landet i April (att det finns små, små skillnader mellan "den officiella versionen" och vad som verkligen utspelade sig spelar mindre roll)

Nu väntar 6 lugna helger. Sen är vi inne i April. Och då jävlar.

---

Vafan, var hur inspirerad som helst när jag började skriva. Hade massa övergångar till höger och vänster, men det blev bara åt helvete med det.
Precis som det blev med min träning idag. Jag är expert på att skjuta upp saker preciiis några minuter för länge, så att jag till slut kan övertyga mig själv om att det inte är lönt. Det är en skön egenskap, men inte speciellt vettig.

Fan jag har massa saker jag måste göra innan jag åker. Och även om vi hoppar det här uppenbara med visum och vaccinationer, så blir det en jävla massa kvar.
  • Köpa en grym digitalkamera.
  • Köpa en ny iPod, eller valfri mp3-spelare som är smidig och har oändlig batteritid.
  • Fixa ett par shorts. Ja, vafan, fixa kläder i allmänhet. Fast vafan, det kanske är lika bra att fixa på plats.
  • Fixa en ryggsäck.
  • Bli krampigare.
...och en jävla massa till. Detta var ändå bara det mest uppenbara.

Äsch. Nu får det fan vara nock. "Publicera inlägg"

torsdag 5 februari 2009

Fan vad klichéartad man är ändå.
Här sitter man, helt övertygad om att man inte är som alla andra. Man är bättre på något sätt. Man är den speciella. Jag vet inte exakt på vilket sätt, men jag är speciell. Jag vet inte exakt vad som är min uppgift här i livet, men jag är speciell. Den som skiljer sig från mängden. Den som ska göra en skillnad.
Men fan vet om det verkligen är så. En av mina stora rädslor här i livet t.ex. är att bli precis som alla andra. Men jag är helt övertygad om att de flesta andra har precis samma rädsla, so what does that make me? Jodå, precis som alla andra.
Men okej, åter till den här "jag-är-speciell-tanken".

Precis som att inte precis alla tänker så.

Sen börjar jag fundera, nu när jag är 20 år och än så länge har jag fan inte sett så många tecken på att jag skulle vara mer speciell än någon annan. Men visst, det kanske kommer.
Sen blir man 25. Fortfarande inte mer speciell än någon annan.
Sen blir man 30. Möjligtvis är man jävligt duktig på det man nu gör för sitt leverna(heter det så? "Levebröd" låter mycket roligare), men likförbannat gör man nog ingen stor skillnad här i livet. Du blir 40. Du blir 50. Vad har du gjort? Du har inte förmedlat fred på jorden. Förmodligen har du inte ordnat fred någonstans på jorden överhuvudtaget. Du är inte president i USA. Du bestämmer inte mer i Sverige än någon av de andra 6-7 miljonerna röstberättigade människorna som bor här. Har du tur har du kanske en mellanchefsposition på ditt jobb (långt ifrån alla når "ända" dit), men förmodligen har du inte ens något vettigt att säga till om där.
And so on ungefär. Man förstår varför folk får sina ålderskriser lite då och då.

Jämnför det med när man är riktigt, riktigt förälskad i någon. Visst fan känner man att det är "meant to be"? Och det är inte bara en känsla, det är ren fakta. Man vet att det är så liksom. Tyvärr händer det ju att det visar sig att man har fel. Det var inte alls "meant to be". I slutändan var hon kanske inte mycket viktigare i ditt liv än...ja, vafan vet jag...Adam Alsing?

Men där man kan känna det flera gånger med förälskelsen, så har man inte riktigt lika bra utgångsläge när det gäller livet i stort. Visst, det är samma känsla, det här en önskan om att man är speciell. Önskan som blir till ett hopp som blir till kunskap. Man vet att man är speciell. Sen går åren. Så småningom blir kunskapen åter till hopp, som åter blir till en stilla önskan. Men där man i förälskelsens land kan springa på en ny flicka att kära ner sig i, där tar det stopp i det "verkliga livet". Till slut är det försent att ändra någonting. Det är bara att dra sig tillbaka och tvingas erkänna för sig själv att "Fan. Jag var inte så speciell trots allt."

onsdag 4 februari 2009

Eftersom jag varit skittrött flera dagar i rad (måndag och tisdag), bestämde jag mig igår för att gå och lägga mig jävligt tidigt. Och jodå, jag lyckades somna redan vid 10-tiden.
Men nejdå, inte fan fick jag sova hela natten. Någon gång under natten drömde jag en väldigt trevlig dröm, och som alltid när man drömmer drömmar man inte vill vakna upp ur, så vaknar man upp och har ett starkt behov av att somna om fort.
Den här gången fick jag dock en jävligt dålig känsla. "Hora! Jag har försovit mig!" var min första tanke. Men i samma ögonblick som jag sträckte mig efter telefonen för att se vad klockan var, så la jag märke till att det inte var ljust överhuvudtaget ute, alltså kunde jag inte ha försovit mig jättemycket (att Niklas förmodligen hade knackat på dörren om jag hade försovit mig slog mig inte överhuvudtaget). Så här hade jag ett brutalt dilemma som jag var tvungne att lösa sjukt snabbt, annars skulle ju alla dröm-tankar försvinna liksom (skulle jag kolla efter vad klockan var skulle jag ju förmodligen bara vakna till, och inte kunna somna om). Antingen skulle jag ta reda på vad klockan var, och se om jag hade försovit mig, eller skulle jag bara ge fullständigt fan i om jag försov mig eller inte och desperat försöka återvända till drömmen...
En sekund senare hade jag bestämt mig, jag skulle jaga drömdjäveln!
Men nej, jag var inte ens i närheten av att återvända till samma dröm, istället började jag självklart drömma om mitt jävla jobb. Hur jävla kul är det egentligen? Fyfan säger jag bara, fyfan!

Det är nästan så frustrerande så man funderar över att ta tag i det i det verkliga livet. Nästan. Men nej, I've been down that road before haha.

------------

Wow. En helt meningslös händelse, som utspelade sig på några sekunder, tog flera minuter att skriva. Och jag tror inte någon har någon nytta av det. Men äsch, lite småkul var det allt.

-----------

För övrigt, VARFÖR proppar vuxna i stackars 15-åringar att gymnasievalet skulle vara "ett av de viktigaste besluten i livet"? För det första sätter det bara en enorm press på pågarna o töserna, för det andra så är det en stor, fet jävla lögn.
Ett viktigt beslut, det kan jag köpa. Men det är ju inte värre än att du kan hoppa av, byta linje eller komplettera i efterhand...
Dessutom känns det som typ 80% "väljer" samhäll eller natur, vilket fan inte ens kan kategoriseras som ett val, det är bara att skjuta upp sitt "val" några år till.
Tro fan inte jag ska låta någon proppa i min lillebror att det är ett av de viktigaste besluten han kommer ta i sitt liv när det är dags för honom. Det är möjligen lite viktigare än huruvida man ska ha chips eller choklad som lördagsgodis, men that´s it. Det finns många val här i livet som är något viktigare för ens liv.

------------

Nu är det snart helg igen. Mer än halva veckan har gått, bara en dag kvar, sen är det fredag!
Och bara ganska precis 12 veckor tills det är resdags. Fyfan vad skönt.

------------


Nej, nu ska jag till sängen och se om jag kan hitta den drömmen igen. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad jag drömde i detalj, bara vilka som var med och huvuddragen av drömmen liksom. Men skitsamma, jag ska hitta den igen.

söndag 1 februari 2009

Ännu en helt meningslös söndag. Ännu en dag närmre min resa.
Jag tänkte bege mig ner och träna idag, men sen insåg jag att det var snö ute, och då får det fan vara. Snö hör hemma i Norrland. Fan inte söder om Hallandsåsen. Inte om det inte är jul eller nyårsafton i alla fall.

----

Således har jag inget vettigt att skriva idag heller.
Däremot har jag lite milstolpar fram till min resa.

24 februari Inter - United. Kan vara en av Zlatans viktigaste matcher hittills.
11 mars United - Inter. Returen.
4 april. Allsvenskan startar.
13 april. Premiär på nya stadion.
30 april. Adiós

Tills vidare nöjer jag mig med att se fram emot MIFs matcher. Det är trots allt Malmö vi snackar om.

------

12 och en halv vecka kvar. Det går snabbt nu.