Helt ärligt talat, det mest meningslösa jobbet man kan ha i Sverige (förutom lärare i Stockholmsområdet, snacka om waste of time, alla däruppe är väl ändå mer eller mindre hopplösa fall), måste väl ändå vara dessa seismologer. Hela poängen med deras jobb är typ att man ska kunna varna för jordbävningar och eventuella konsekvenser vid en jordbävning.
Så idag, när Sverige då drabbas av sin värsta "jordbävning" på sådär 100 år, händer inte ett skit. Snacka om anti-klimax för seismologerna liksom. Detta var deras chans, det är nu de äntligen skulle få vara i rampljuset. De har tittat på hon norskan som rapporterade från Afghanistan, och tänkt "när det blir en jordbävning i Sverige, då är det vår tur att bli nationalhjältar!" ungefär. De har verkligen gått och längtat efter denna dagen kan jag tänka mig...
Men vad händer? Inte ett jävla skit händer! Jag hörde ett rykte om att ett par porslinstallrikar hade gått sönder i Veberöd, men jag har inte kunnat få det bekräftat.

Så allvarligt talat, vad är dessa seismologers roll i det svenska samhället? Vem betalar deras lön, och varför? Vad bidrar de med, egentligen?

Annars är det sjukt mycket komiskt i det hela idag alltså. Tar vi han seismologen som intervjuades (jag orkar inte googla hur det egentligen stavas, ni fattar vad jag menar) på radion, så kan man bara tycka synd om honom. Precis som med alla andra svenska seismologer var detta alltså hans chans, hans 15 minuter i rampljuset. Nackdelen? Under själva "skalvet", befann sig vår blivande nationalhjälte i Haparanda. Haparanda. Kanske itne är så kul egenltigen, men jag har haft sjukt kul åt det. Att intervjua någon som befann sig sådär 160 mil ifrån själva händelsen. Snacka om att han brände sin chans.

Nästan lika roligt är det när alla seismologer påstår att "vi visste om att det skulle ske". De kunde bara inte riktigt säga när det skulle ske. Eller var det skulle ske. Eller hur kraftigt det skulle bli. Men de visste minsann att det skulle ske. Way to go!

Men det roligaste/mest tragiska i det hela måste ju vara att radion fullkomligt rings ner av människor som känner att de måste berätta hur skalvet var för dem. Hur många människor som helst som ringer in för att berätta att det kändes som en lastbil körde förbi deras hus. Okej, exakt vem bryr sig? Ärligt talat? Det var ju fan inte ens någon som hade något att berätta om någonting som hade trillat ner. Tror fan t.o.m. det var någon som ringde in för att berätta att hon inte kände av skalvet så mycket. Kom igen, för fan!
Nej, nu ljög jag. Det absolut tragiska måste ha varit att de fick gå ut på radion med uppmaningen att folk inte skulle ringa 112 om det inte var någon akut fara.
Ärligt talat? Vad fan är det för människor som ringer 112 efter att absolut ingenting har hänt?! Vad fan är det med folk? Jag skulle fan vilja höra samtalen. Vad vill man få ut av att ringa 112?! Jag förstår verkligen inte.

Kom på en riktigt rolig sak till med allting. Nu är folk typ rädda för efterskalv. Allvarligt? Till denna "jordbävningen"? Det kommer en jordbävning, som är den "värsta" på över 100 år i Sverige, man ingenting händer. Och nu oroar sig ändå människor för efterskalv, som enligt all logik som jag någonsin stött på isåfall kommer vara svagare än det första skalvet. Kan någon förklara för mig hur fan det ska gå till för att någonting ska hända vid ett eventuellt efterskalv isåfall?

. . . . . .

Annars var det en väldigt trevlig dag. Alla dagar som inleds med förhoppningen att Skåne äntligen blivit fritt från resten av Sverige blir ju bra, det är väl nästan defintionen på "en bra inledning på dagen". Tyvärr gick man ju runt och väntade förgäves på alla eventuella rapporter från norra Skåne om att det blivit lite sprickor i Hallandsåsen.

Fast å andra sidan, fyfan vad tråkigt det hade varit för alla som haft någonting med Hallandsåstunneln att göra om den hade rasat samman nu. X antal miljarder åt helvete där hahaha.